PBM – en kort historik

Fotobiomodulering (PBM) har sina rötter i den tidiga laserforskningen på 1960-talet. Sedan dess har metoden utvecklats från de första experimentella observationerna till ett internationellt forskningsområde med flera kliniska tillämpningar.

T.H. Maiman uppfinner den första lasern

Sommaren 1960 demonstrerade den amerikanske fysikern T.H. Maiman den första lasern, en rubinlaser med våglängden 694,3 nanometer. Föga anade de närvarande att denna uppfinning skulle komma att revolutionera vår värld. Lasrar finns numera överallt, ofta utan att vi ens tänker på det.

Eftersom rubinlasrar tidigt började användas inom kirurgin uppstod frågor om detta helt nya ljus skulle kunna ge upphov till cancer. Redan under 1960-talet genomförde McGuff och medarbetare vid Harvard försök med laserbestrålning av tumörer. Forskarna rapporterade bland annat att tumörvävnaden kunde reduceras eller försvinna efter bestrålningen (1-3). Dessa tidiga försök handlade dock om laserbehandling av tumörer och ska inte förväxlas med dagens fotobiomodulering (PBM), där ljuset används för att påverka naturliga biologiska processer i levande vävnad utan att behandlingen syftar till att skada eller förstöra vävnaden.

Endre Mester fortsätter

McGuffs studier fick inte särskilt stor uppmärksamhet, men i Budapest läste kirurgen Endre Mester artiklarna och beslöt sig för att genomföra liknande experiment. Han kände nämligen till att sjukhuset hade en rubinlaser, samma typ av laser som Maiman hade utvecklat några år tidigare.

Mester rakade buken på möss och bestrålade endast den ena sidan för att undersöka vad som skulle hända. Till sin förvåning fann han att pälsen växte tillbaka snabbare på den bestrålade sidan än på den obehandlade. När dosen ökades försenades däremot pälsens återväxt (4).

I ett annat försök rakades ryggen på möss. Sår skapades på båda sidor av ryggen, men endast det ena såret bestrålades. Såret på den behandlade sidan läkte snabbare, medan högre doser gav sämre läkning.

Man hade upptäckt något som senare kom att kallas Low Level Laser Therapy (LLLT) och den så kallade bifasiska dosresponsen. Det innebär att en alltför låg ljusdos ger liten eller ingen effekt, medan en dos inom ett visst intervall kan ge en stimulerande effekt. Vid högre doser kan effekten i stället avta eller bli hämmande.

Nya lasrar kommer

Inom några år utvecklades en ny typ av laser, helium-neonlasern (He-Ne), med våglängden 632,8 nanometer. Även denna lasertyp började Mester använda, nu också kliniskt. Under ett antal år behandlade han över tusen patienter med olika typer av sår och rapporterade goda behandlingsresultat (5).

He-Ne-lasrarna hade låg effekt, vanligen mellan 1 och 5 milliwatt. Under 1980-talet kom nya och starkare lasrar ut på marknaden, även om effekten fortfarande oftast låg mellan 10 och 30 milliwatt.

GaAs-lasrar (904 nm) och GaAlAs-lasrar (810 nm) utvecklades successivt med högre effekt, samtidigt som intresset för kliniska studier ökade.

Efter sekelskiftet introducerades allt starkare lasrar, med effekter upp till 500 mW (klass 3B). Intresset ökade också för lasrar i klass 4, där den avgivna effekten kan överstiga 500 mW. En viktig del av utvecklingen har också varit förståelsen för hur ljusdosen påverkar den biologiska effekten, vilket illustreras av det så kallade terapeutiska fönstret (figur 1).

Illustration av det terapeutiska fönstret inom fotobiomodulering (PBM)

Figur 1. Det terapeutiska fönstret. Källa: Jan Tunér, ur hans bok (Prima Books).

Dokumentationen ökar

Under 2026 omfattar den vetenskapliga litteraturen om fotobiomodulering omkring 10 000 engelskspråkiga publikationer, enligt sammanställningen på PBM.science. Studierna kommer från ett stort antal länder och berör många olika medicinska tillstånd.

Metoden har haft flera namn genom åren, men den numera etablerade benämningen är fotobiomodulering, eller photobiomodulation (PBM) på engelska.

Namnet understryker att metoden bygger på ljus och inte enbart på laser. Även lysdioder (LED) och andra ljuskällor kan användas.

Begreppet modulering beskriver också att ljuset kan påverka biologiska processer i olika riktningar, exempelvis genom att stimulera eller hämma vissa processer beroende på behandlingsparametrarna.

Kunskapen om de komplexa biologiska effekterna har ökat betydligt genom åren. Forskningen har bland annat visat att PBM kan påverka processer som cellproliferation (cellförökning), cellmigration (cellvandring), celladhesion (cellvidhäftning) och apoptos (programmerad celldöd), vilket illustreras i figur 2.

Många tidigare frågetecken har rätats ut, samtidigt som forskningen fortsätter att undersöka de bakomliggande mekanismerna och hur behandlingen bäst kan användas inom olika kliniska områden.

llustration av biologiska processer som kan påverkas av fotobiomodulering (PBM), bland annat cellförökning, cellvandring och programmerad celldöd.

Figur 2. Några biologiska effekter av fotobiomodulering (PBM). Källa: Hamblin. Återgiven med tillstånd, ur Jan Tunérs bok (Prima Books).

Utvecklingen fortsätter, och i takt med att forskningen går framåt kan nya användningsområden för PBM komma att växa fram.

Referenser

3. McGuff et al. (1966) – JAMA.
Laser radiation for metastatic malignant melanoma

4. Mester et al. (1968) – Radiobiol Radiother.
The effect of laser beams on the growth of hair in mice

5. Mester et al. (1971) – Am J Surg.
Effect of laser rays on wound healing

Text: Jan Tunér, vice ordförande i Svensk förening för fotobiomodulering (SFFBM).